Är på extremt dåligt humör.
Har tillbringat hela eftermiddagen på barnkalas.
Jag var inte bjuden, men det var femåriga A.

A. kände INTE för att vara på kalas utan sin mamma.

Är inte riktigt säker på att födelsedagsbarnets föräldrar var jättesugna på att ha en 37-årig extragäst.
Kände elaka vibbar från paret.

Den 37-åriga extragästen (jag) flinade tillgjort i två timmar, samtidigt som hon puttade
(i smyg) fram sitt lilla barn till kalaslekarna.

-Kan mamma gå en liiiten stund nu?
-Neeeeeeeeeeej! Bäääää! (gråt och tannagnisslan)

-Mamma sitter brevid. Här bakom. På golvet.
-Neeeeeeeeeej! Sitt häääääääär! (gråt och tannagnisslan)

-Okej. Mamma är här. Ska vi leka tillsammans med de andra?
-..............

(Mamma BÄR barnet bort till de andra barnen. Femtio meter bort genom den GIGANTISKA trädgården).

Kalaset höll på i två timmar.
I en timme och femtio minuter var barnet paralyserat av blyghet.
När kalaset nästan var slut och alla de andra föräldrarna kom för att hämta sina
(mer frimodiga) barn,
upptäckte mitt lilla barn att det nog ändå var ett jättekul
kalas och började lekalekaleka. Och leka.

När alla de andra barnen gått hem och födelsedagskalasbarnets föräldrar såg riktigt besvärade ut,
då fick mamman (jag) BÄRA sitt barn ut genom grinden.
Svettig och krampaktigt leende.


Mamman har fortfarande ont i munnen av alla tillgjorda flin och känner att hjärtat dunkar av undertryckta känslor